Idag ringde Staffan och berättade att han och Krutov gått en lydnadskurs för Lillemor Edström i helgen, medinstruktör var hennes make Kjell som är VM-domare. Lillemor själv är ju välkänd i lydnadskretsar eftersom hon ständigt är i toppen på SM, och dessutom en väldigt duktig instruktör. Kursen hade gått väldigt bra och Staffan fick mycket beröm för sin fina hund, bl a hade de sagt att det bara är Staffan själv som bestämmer hur långt han vill gå med Krutov - en kanonhund med hur mycket kapacitet som helst, tyckte dom! Jättekul, tycker en uppfödare som är väldigt stolt över både hund och förare!!

Jag måste säga att det är fantastiskt roligt att valpköparna verkligen satsar på sina hundar och går kurser för toppinstruktörer - det kommer att löna sig i slutänden för allihop, det är jag säker på!

Staffan och jag pratade en del om position, och hur man agerar själv som förare. Våra hundar är ju väldigt signalkänsliga, vilket gör att det är ännu viktigare att man är trygg i sitt sätt att gå under t ex fria följet. Därför är det jättebra att "torrgå" utan hund, något som känns helt idiotiskt när man gör det, men är väldigt nyttigt! Under en period, när jag tyckte fria följet strulade med Boogie, eftersom hon är så het och som vanligt låg på så in i bänken, så koncentrerade jag mig på just att torrgå. Och se, 10:an på fria följet kom som ett brev på posten på nästkommande tävling - så nog lönar det sig att vara noga, allt! Något annat man kan tänka på är att i starten vänta i en eller ett par sekunder efter fotkommandot innan man börjar gå, dvs att låta hunden få tid att fokusera på vad den ska göra. Annars kan det bli att man säger "fot" och börjar gå samtidigt, vilket kan medföra att hunden "flänger iväg" de första stegen och därmed tappar fokus. Alltså, lugn och fokus redan ifrån början, är vad som gäller... och nu ska jag bara praktisera det här på mina egna hundar också;-)) Skämt åsido, det här är ju någonting jag har vetat sedan länge, men det är bra att diskutera med andra och bli lite påmind ibland! Därför blir jag så glad av att höra att så gott som alla ägarna av Gimmie's valpar har bra träningskompisar och får jättebra tips och idéer - suveränt, tycker jag!

Jag har lite funderingar på Gimmie's kommande parning... fast "lite" är inte riktigt sant, jag tänker mycket på det;-) Jag har i alla fall 4-5 väldigt bra hannar i åtanke där jag skulle känna mig säker på att det skulle bli väldigt bra kombinationer, så det låter ju väldigt lätt, eller hur? Men det är det inte! Jag tänker nämligen inte bara en, utan flera generationer framåt, och då är frågan vilken kombination jag vill göra först. Just nu i dagarna har jag dessutom fått upp ögonen för en hanne med "drömlinjer" som jag väldigt gärna skulle vilja para Gimmie med, han är dock väldigt ung ännu och det skulle inte skada om han hann bli lite äldre innan parning. Dessutom, jag vill gärna kunna behålla en tik själv ur nästa kull, och för mig personligen skulle det i så fall passa bättre om jag kunde vänta med den kullen till i början av nästa år. Men jag har flera jättebra köpare som väntar på valp efter Gimmie, och frågan är om de är beredda att vänta? Du som anmält ditt intresse och läser detta kan väl höra av dig, så vi får diskutera saken! Det blir troligen bara en kull till efter Gimmie, eftersom hon fyller 7 år i november - och två parningar på löpen efter varann är inget jag vill syssla med, och jag skulle definitivt aldrig göra det på en tik över 7 år. Så därför är det maj i år eller januari nästa år som gäller för parning, inte både och. Förstår ni att jag har ett dilemma?  

Det har väl inte undgått någon att det har varit stiltje här i bloggen ett tag, antar jag? Det beror mest på att luften liksom gick ur mig och jag tappade sugen med det mesta efter förlusten av Spurten - men man får försöka gå vidare och glädjas åt det man har. Vad jag har, om vi nu pratar hundsammanhang, så är det ju mina egna underbara hundar - och ett helt litet gäng fantastiska valpköpare och deras hundar att glädjas åt! Idag har jag fått mail med uppdateringar ifrån både Thriller's och Susas mattar - så KUL!!   Jag ska börja med att visa några fina bilder på Thriller, som har blivit såå vacker...

Om jag inte misstar sig så är han väldigt lik en viss liten fröken Carma, eller vad säger du, Mia?  Båda tillhörde de valpar som var ljusast i kullen, men en hel del färg har de allt fått, precis som jag sa;-) 

Jag har fått lov av Kristin att citera hennes mail här i bloggen, och det tackar jag för!

Hei Pia

Beklager at det kommer så sjelden oppdatering fra oss. Alt står i alle fall bra til med super Thriller. Det har blitt noe mindre trening i høst enn det vi planla pga. at jeg ikke har vært i form. Vi venter barn i april, og den lille tobeinte gjorde meg mye syk de første månedene. Men en del har vi fått trent likevel, og Thriller er alltid helt med. Det som imponerer meg mest er at det har blitt mye trening inne på kjøkkengulvet, og mye mindre miljøtrening enn det jeg hadde ønsket - likevel kan vi reise på plasser med forstyrrelser og andre hunder, og han takler det strålende. Han er lett å belønne med både mat og leker, og han lærer ting utrolig raskt.

Alle kommenterer for en utrolig vakker hund jeg har, og det er jo alltid koselig. Han har blitt en staselig liten golden gutt som er passe glad i mennesker (sjarmerer alle), og går overens med de fleste hunder (vi jobbet jo en del med detJ). Sist helg var vi på kurs med Maria Hagström (som du kanskje kjenner som blant annet deltaker fra det svenske landslaget i lydighet) – hun hadde masse positivt å si om ThrillerguttenJ Det skal sies at han er en litt forsiktig gutt, men ikke noe som skaper noen problemer. Vi gikk noen flere kurs i høst, men er nok ikke helt klare for å stille i konkurranse enda. Han har masser av kapasitet, så det er bare treningsmengden det står på. Jeg har måtte prioritere i høst, og da har fokuset vært å skape et godt grunnlag nå i starten. Da kommer det til å gå raskere å sette sammen momenter og øvelser senere.

Ellers prøver vi å få til så mange turer i skogen som mulig, der hundene kan springe løs. Roper jeg, så kommer de alltid. Men det er utrolig hvor mye rundt omkring som anses som spiselig i en retrieververden, så man må passe litt på. Jeg sender ved noen bilder fra kurset med Maria, så du kan få se hvor vakker han har blitt  

Det är så roligt att höra att valparna är så lika i sättet - jag tycker alla beskriver sina hundar på precis samma sätt!! Det här är hundar som är väldigt lätta att ha att göra med, och som arbetar med stor glädje - och gör det när, var och hursomhelst... de är som scouterna, alltid redo;-)) Det här beskriver också Ellinor, Susas ägare i sitt mail:

Tusen tack till både Kristin och Ellinor för uppdateringarna, de är enormt uppskattade!! Och TACK till samtliga valpköpare för ert engagemang med era Khemosabihundar, ni är fantastiska!! Det är faktiskt så, att ambitiösa och målmedvetna valpköpare är vad som för uppfödningen framåt, så ni är värda en stor eloge allihop!!  

Norska Solan har haft lite problem med apportbocken, allt annat har han apporterat spontant, men just apportbocken har han inte varit så sugen på. Jag gav henne några tips och sa att jag i första hand skulle pröva konkurrens, det brukar alltid funka - mina hundar blir så avundsjuka när någon av dem får något att hålla i och bära på, det spelar ingen roll vad det är.

Jag fick nyss den här bilden som talar sitt tydliga språk, eller hur?   

Eva-Liz berättade att Solan under träning på klubben varit så taggad på apportbocken så han t.o.m snodde en ifrån en träningskompis!   

Å, jag måste visa en bild till på Solan, där han är så söt - en bild som jag har lånat ifrån Eva-Liz hemsida...

Det var -17 grader och lite kallt om tassarna;-)

Tack Eva-Liz för lite goda nyheter, det var precis vad jag behövde!

Man borde t ex skickat hurtiga jul och nyårshälsningar till gud och alla människor, och självklart önskar jag alla ett jättebra 2011 - men jag har inte haft ork. Idag, efter precis en vecka, så känns det inte ett dugg bättre - tvärtom, idag är en sån dag då jag bara inte kan sluta gråta. Det är så svårt att vänja sig vid att någon som funnits högst en par meter ifrån mig i 11,5 år plötsligt inte finns där längre. Jag tyckte att Spurten inte gjorde så mycket väsen av sig, men jag påminns hundratals gånger om dagen om saker som hon brukade göra. Jag har inte ens velat gå och lägga mig, eftersom platsen i fotändan på sängen, där Spurten legat i hela sitt liv, är tom. Det är tungt, svårt och fruktansvärt sorgligt. Men jag vill tacka alla som har försökt trösta, era ord och er omtanke betyder mycket för mig, det ska ni veta!

Min sammanfattning av 2010 blir kort, jag ska nämligen bara nämna den största behållningen; Gimmie's andra valpkull som föddes i mitten av mars. Underbara valpar och fantastiska valpköpare - entusiastiska, målmedvetna och jättegulliga! De allra flesta hör tack och lov av sig med jämna mellanrum, men ett par är lite sämre på det - jag saknar uppdateringar om Milton och Thriller. Men man får väl hoppas att "inga nyheter är goda nyheter" - det finns ju tyvärr dom som sällan eller aldrig hör av sig, utom när något är på tok. Därför blir jag förstås extra glad och tacksam när jag får sådana här kommentarer, som av Eva-Liz i förra blogginlägget (det gick inte att kopiera texten, så jag fick ta en bild av den)

Ja du Eva-Liz, jag är lika tacksam att det var just ni som köpte Solan, ska du veta! Tusen tack för en helt underbar kommentar!! Och du har rätt, de allra flesta Khemosabihundar har en alldeles speciell "gnista". Det fick vi inte minst se prov på nu när Spurten var så sjuk, då hon - trots att lymfkörtlarna i halsen svullnat så mycket att hon knappt kunde andas och hon hade ett nästan obefintligt blodtryck - ändå var nyfiken och trippade runt inne på kliniken och tittade på alla grejer. Det här var ju på juldagen och under jourtid, så veterinären öppnade kliniken bara för oss, och det var ju skönt att vi slapp trängas med andra.

Veterinären kände mycket väl igen Spurten, vi har nämligen träffats många gånger ute på lydnadsprov, då hon tävlat med sina egna hundar. Hon sa att hon, när hon tänkt på en riktigt bra golden, alltid haft Spurten på näthinnan - och att hon aldrig glömmer den gången då hon som 9-åring dansade sig igenom elitklassen på SLKK med 1:a pris och seger, och charmade brallorna av både domare och publik. Vad ingen visste var att Spurten inte hade tävlat på 3 år och att vi inte tränat någonting annat än dirigeringsapporten, som hon varit lite osäker på till och från. Dock inte denna gång, en klockren 10:a blev det! Jag glömmer aldrig den tävlingen jag heller, av alla tävlingar så var den mest speciell, just för att det var lite av en "comeback" för Spurten och för att den för oss båda var ren lycka, det var så roligt att få visa att en 9-årig golden kunde tycka att lydnad var så fantastiskt kul!  Nu var det underbart att höra av veterinären att det var fler som tyckte att Spurten var fantastisk, jag vet att hon gjorde starkt intryck på många. Jag har alltid önskat att andra skulle få uppleva något liknade den lycka jag kände när jag tränade och tävlade med Spurten, och nu tror jag att det är flera av de som har valpar efter Gimmie som har goda chanser till det - och det är jag väldigt glad för!