... är något jag har tänkt skriva om ganska länge här i bloggen, och nu hoppas jag att jag kan formulera mig så att ingen tar illa upp! Jag kan börja med att säga att jag själv ofta har haft prestationsångest inför en tävling, inte så mycket inför själva momenten utan mer för att jag har haft hundar med väldigt stor kapacitet. Det är inte alltid jag har varit helt förberedd inför en tävling, jag har antingen tränat för lite eller med för dålig precision, och jag är mycket medveten om att mina hundar hade kunnat göra mycket bättre resultat om jag hade varit mer noggrann i min träning. MEN, jag är inte så säker på att jag hade tävlat överhuvudtaget om jag hade petat in i minsta detalj i varenda moment - det ligger helt enkelt inte för mig att överanalysera träningen, jag mår dåligt av sån't och får bara ännu mer prestationsångest. Då slutar det med att jag får en obehagskänsla inför både träning och tävling, min känsla smittar av sig på hunden och då blir det verkligen inget bra resultat! Ska jag tävla, då ska jag göra det för att det är kul - annars ser jag faktiskt ingen anledning till det. Men det här är hur jag funkar, andra funkar säkert på annat sätt.

Jag imponeras ofta av - och är lite avundsjuk på - förare som som klarar av att träna med precision, och numera är det många som är väldigt duktiga på det! Jag skulle behöva en gnutta av den förmågan själv, känner jag;-) Samtidigt tror jag att det kan finnas en negativ effekt av att vara alltför petnoga och överanalysera varenda liten detalj i varje moment - jag tror nämligen att det är stor risk att man man tappar glädjen i träningen, den blir för mekanisk och för resultatinriktad. Jag menar förstås inte att man ska slarva med inlärningen av momenten, men något mellanting är kanske bra. Hur förberedd man än är inför en tävling, så kan det ändå hända något som gör att resultatet inte blir vad man förväntade sig - och då tror jag faktiskt att det är ännu större risk att tappa sugen. Jag kan ta ett exempel; jag har en träningskompis med en superduktig hund som går på vad som skulle vara maxpoäng på i stort sett varenda moment - men på debuten i klass 3 hände något som gjorde att hunden tappade koncentrationen i en sekund och nollade ett moment, ett av de enklare momenten i 3:an, faktiskt. Det var ju en jäkla otur, men det är ju så det är på tävling, vad som helst kan hända som gör att resultatet inte blir vad man förväntade sig - även om hunden kan varenda moment in i minsta detalj. I just det här exemplet räckte det ändå till ett 1:a pris och föraren tappade inte sugen - men om man har tränat precision i en halv evighet, då tror jag risken är stor att man blir ännu mer besviken om man inte når upp till det resultat man har hoppats på. Då tror jag också att det är lätt att man tappar glädjen i den fortsatta träningen. Jag vet i alla fall att jag skulle göra det, och det är det inte värt.

Vad vill jag säga med det här då, kan man fråga sig? Ja, kanske bara att jag inte tror på att överanalysera - jag tror att en lättsammare inställning till både träning och tävling är bra för de flesta. Kanske man behöver tänka minst lika mycket på helheten som på detaljerna i träningen? Jag brukar säga till mina valpköpare att de ska fokusera på att befinna sig i "lyckobubblan" med sin hund under både träning och tävling och glömma allt vad resultat heter - kanske inte resultatet blir perfekt alla gånger, men det är fan så mycket roligare;-))

Ja, ni behöver inte direkt plocka fram popcornen, det är bara en liten snutt med en 4-månaders Pilleriller som apporterar lite;-)

Vi har gjort väldigt lite den senaste tiden, dels för att jag är sjuk förstås, men också för att Piller har kommit in i en period där hon är lite osäker och visar en lite vekare sida än tidigare. Jag låtsas inte om att jag ens ser det, och bryr mig inte om att "träna" något speciellt, utan vi leker mest just nu. I en sån här situation kan jag tycka att det är befogat med kamplek, något som jag inte gärna förespråkar med en retriever i vanliga fall. Men just nu, när Piller är lite fjantig och undergiven, så kan det vara bra att stärka henne med kamplek och låta henne "vinna" över mig, så det har vi gjort och då tar hon i som bara den! Har man en självständig valp som gärna behåller "bytet" för sig själv ska man nog vara lite försiktig med just kamplek, men som sagt, när en hund visar sig undergiven som Piller gör nu så är det bara bra. Det här är nog bara en period som har med åldern att göra, hon försöker finna sin plats i flocken och tar det säkra före det osäkra och visar att hon är såå liten;-) 

Idag tog jag mig i kragen och släpade mig iväg till vårdcentralen, det ska mycket till innan jag går dit men nu har jag så jäkla ont i halsen och öronen så jag var tvungen. Men proverna var bra och jag hade inga bakterier i halsen, så det är väl antagligen ett virus som har satt sig i både öron och hals. Så nu har jag fått penicillin igen, andra kuren på två månader - inte så kul eftersom jag är allergisk emot penicillin... får se om jag klarar det utan att svullna upp och bli prickig över hela kroppen. Vilken jäkla höst det har varit, jag var ju sjuk hela september och nu hela november... undra på att man är helt slut!

Något som verkligen inte alls är bra, är att vi har kommit efter med Pillers socialträning nu när jag har varit sjuk, och detta är ju en viktig period i hennes liv som inte kommer igen. Det känns väl sådär, kan jag säga - men vad ska man göra när man knappt orkar ta sig utanför dörren? Jag hoppas att ni andra som har syskon tänker på att socialträna era valpar i alla fall! Usch, det blev mycket gnäll här nu, känner jag, sorry folks;-)

Idag fyller vår galna whippa 3 år, grattis lilla knasiga Soleil!

 
Bilden är tagen i somras - jag har tyvärr inga nya bilder, men hon är lika fin nu;-)

Jag har fått låna några nya bilder på lilla söta Lipp, tagna när hon och matte var på valpläger förra helgen (foto: Lisa Alestrand)

       
Fina bilder, tack för lånet, Alma!

Jag som trodde att jag var på bättringsvägen har fått inse att så inte var fallet - nejdå, jag har fortfarande hela huvudet fullt med klister känns det som, och nu har hostan kommit också. Nu är jag inne på tredje veckan med den här skiten och orkar absolut ingenting... börjar undra om man aldrig ska bli frisk?? 

... blir det ju inga här på ett bra tag, men om det är någon som söker en valp just nu så kan jag rekommendera en kull med bra linjer. Det är Sandbytösens kennel som har en kull som är halvsyskon till Filur, dvs hans mamma Vassruggens Tove Danmarksbot har sin andra kull och den här gången heter pappan Avjava's Double-Star. Rent linjemässigt är kullen snarlik en mix av Gimmie's valpar i båda kombinationerna, så "på papperet" ser kullen bra ut och jag skulle inte tveka köpa en valp själv om jag hade möjlighet. Valparna är tre veckor gamla och som jag förstår det finns det just nu två tikar och två hannar kvar att tinga.

Sedan så måste jag återigen gå ut med en varning för att köpa valp i Vallentuna, uppgifter har framkommit om att den kenneln jag ständigt varnar för och nyligen haft en kull på en alldeles för ung tik, återigen planerar en kull med samma linjer som är drabbade av Perthes, enkelt beskrivet en typ av ärftligt höftledsfel som orsakar stor smärta för hunden. Dessutom har uppfödarnas granne och bästa kompis, även det en mycket oseriös uppfödare, en kull på en 8,5-årig tik som endast fått vila 7 månader mellan sina senaste kullar - ett klart brott mot SKK:s grundregler som säger att en tik över 7 år alltid ska vila minst 12 månader mellan kullarna. Det finns uppenbarligen inga gränser för hur dessa uppfödare kan utnyttja sina tikar och producera valpar av en enda anledning - pengar. Jag kan tyvärr inte nämna dessa kennlar vid namn i bloggen, men jag kan säga så här: KÖP INTE VALP I VALLENTUNA, särskilt inte om de annonseras som "bruna" eller "gyllene" goldenvalpar - självklart annonseras de ut på det sättet, för har man inget annat att komma med så kan man alltid sälja valpar med färg, det har de här lurendrejarna (och flera med dem) listat ut för länge sen.

Annars då... ja, jag är fortfarande sjuk, men på bättringsvägen, tror jag. Drygt två veckor har jag haft ont i huvudet och halsen, sedan gick det över till hemsk öronvärk den senaste veckan, men nu verkar det ha släppt lite. Men jag har ingen ork och har väl lyckats tagit mig ut i skogen med hundarna ungefär varannan dag och någon träning har det förstås inte blivit. Idag skiner solen, så idag får det i alla fall bli en härlig skogspromenad, vare sig jag orkar eller inte;-)

... fredagen (!) den 13:e november 1992, föddes min allra första kull, en kull som faktiskt än idag är en av mina bästa! Jag minns så väl när Mimmi hade krystvärkar, och jag sa: "Vad du är duktig!" - då tog hon i ännu mer;-)) En fantastisk tik, som har väldigt stor del i varför mina hundar är som de är idag, det var nämligen hon som visade mig den där otroligt härliga superglada attityden, och den har jag velat behålla genom alla år och alla kullar!

Här har vi två superfina halvsystrar ur den 4:e generationens Khemosabivalpar, Gimmie's döttrar Vinna och Carma  

  
Hur söta får man vara? Den fina bilden snodde jag ifrån Mias blogg

Här har vi ursöta lilla Vinna, knappt 4 månader, och matte Sussie (foto: Mia Linder)

Vinna och Carma fick prova på jaktträning och viltspår idag, jag hoppas det föll mattarna i smaken så det blir mer av den varan - hundarna gillade det i alla fall, har jag hört;-)

På Pillerfronten just nu:

Hon har tappat två tänder i överkäken och övergått till tre mål mat om dagen, så nu äter hon  2 dl per mål , totalt 6 dl per dag alltså.

Inte så bra kort idag, så det blev en liten film istället. Piller busar med mamma Gimmie, och med på ett hörn är halvbrorsan Speed - notera att det är han som alltid kommer först, vem jag än ropar på;-))

Gimmie, som ju har fyllt 7 år, är minst lika busig nu som hon alltid har varit - hon och Piller härjar så det står härliga till för jämnan. Det här är dock en av de få gånger Piller har fått leka med någon vuxen hund ute, och det var enbart för filmandets skull.

När vi kom in var det mysigt att vila en stund hos mamsen;-)

Matte Anna-Karin beskriver sin fina Foppa:

"Den förväntade hulliganen blev en gulligan. Han är en otroligt kärvänlig liten kille som har hur mycket mys och svansviftande som helst att dela med sig av. Får han bara vara nära så är han lycklig."

Foppa har fått vara med på både det ena och det andra, och klarar allt galant - han är cool i nya miljöer och känns väldigt trygg, säger matte.

Haha, det här garvade jag högt åt;-)))

"Vi försöker använda visselpipan så mycket vi kan, jag brukar ha den med mig ute i skogen och tränar inkallning vilket funkar jättebra. Roligast är dock när det visslar i TV´n. Då far han ut i köket som ett jehu och då måste man kuta efter och belöna för annars blir han helt förvirrad."  

Idag är valparna 16 veckor gamla och ett par av dem har börjat tappa tänder, dock inte Piller ännu. Hon har växt mycket den senaste tiden, benen är låååånga och hon ser ganska rolig ut, precis som Anna-Karin säger om Foppa "som en kalv på grönbete". Snabb är hon också, så pass att man undrar hur det egentligen ska sluta när hon rejsar runt;-) Jag har tyvärr inga nya bilder, men det kommer när jag har frisknat till - jag har blivit sjuk igen, nämligen. Feber, svinont i huvudet, nacken och halsen - ok, jag kan leva med det, bara jag slipper hostan som jag hade förra vändan, den höll på att ta kål på mig. Idag hade vi första dagen med sol på flera veckor, typiskt att man ska vara sjuk så man inte kan njuta av den då! Men jag hoppas på fler soliga dagar - och som sagt, gärna lite snö!