Idag fyller den fantastiska MJ-kullen hela 6 år och jag skickar stora grattiskramar till alla duktiga hundar och deras ägare! Ett härligt, otroligt arbetsvilligt gäng där alla som varit ute på tävlingbanorna (fem av sju) har haft fina framgångar!

Det finns mycket att glädja sig åt som uppfödare, valpar är förstås helt underbara men gladast är man ju för alla friska glada hundar som förgyller tillvaron för sina ägare och kanske t o m är ute på tävlingsbanorna och visar upp den härliga attityden alla Khemosabihundar har. Det är ju för arbete som jag har fött upp dessa hundar, så det känns förstås bra när man får ett kvitto på det arbete man har gjort.

Jag brukar säga att uppfödningen är som en berg- och dalbana för det finns dessvärre en baksida också. Det händer ibland att någon får en hund som inte är helt frisk men förhoppningsvis ändå lever ett bra liv, och någon annan som plötsligt förlorar sin hund i förtid, även om det är väldigt ovanligt. Nu har dessvärre det sistnämnda skett - idag nåddes jag av det sorgliga beskedet att fina Foppa har gått över regnbågsbron:-( Under en tid har han haft oförklarlig blodbrist och varit riktigt dålig, sedan blivit lite piggare och tyvärr akut mycket sämre under förra veckan. Då upptäcktes en tumör i magen som enligt veterinären var orsaken till blodbristen, och det beslutades att han skulle få somna in. Jag lider med Anna-Karin och hennes familj som förlorat sin finaste vän, jag är så ledsen:-(

Att mista sin hund är alltid svårt, det svåraste som finns - men det är alltid extra tragiskt när det händer med en så pass ung hund, inte ens 5 år gammal. Jag delar sorgen och sänder mina varmaste tröstkramar till Anna-Karin och hennes familj <3

När en hund blir gammal är man ändå mer eller mindre förberedd på att man kommer att behöva skiljas åt, fast man förstås hoppas att hunden ska leva så länge som möjligt. Men om det händer plötsligt och helt oväntat, som det gjorde med min Spurten, så är det väldigt svårt. Fast det är över 5 år sedan så har jag inte kommit över den chocken än - det gör jag nog aldrig. Det har satt så djupa spår att jag går omkring med en ständig oro för vad som kan hända, i synnerhet med Gimmie och Boogie som nu är nästan 11,5 år gamla - lika gamla som Spurten var när hon dog. Visserligen är båda två otroligt pigga och fräscha, det finns ingen som kan tro att de är så pass gamla, men oron finns där hela tiden. Jag är så glad och tacksam för varje dag som jag har dem hos mig, varje dag som vi kan gå våra härliga långpromenader och de är lika rörliga och starka som de alltid har varit. Det finns inga ålderstecken överhuvudtaget hos någon av dem och jag önskar av hela mitt hjärta att de får vara lika pigga i flera år till!

Boogie och Gimmie på ängen <3

Fotot togs den 2:a mars - idag har all snö smält bort och vi hade 9 sköna plusgrader på långpromenaden - helt underbart!